- usch vad jobbigt.

det här dåliga samvetet över sitt eget mående. har jag rätt till att må såhär? och alla välmenande ord känns som skuldkastande i mitt ansikte och jag orkar ingenting, inte vara snäll och förstående och alla tankar samlas i en klump i halsen som sipprar ut genom ögonen nästa morgon. jag försöker räta upp mig och säga att jag är bättre än det här men jag antar att jag är sämre än andra på att reparera ett bränt och sviket hjärta. käre gode gud, kunde du inte bara ha gjort mig känslokall istället?

läser det här och måste brottas med stormen i bröstkorgen som alltid kommer när jag påminns om dig. hur jävla svårt det är att acceptera att saker inte blev som jag hade tänkt mig. att sommaren inte fick tillbringas under erat äppelträd med din katt som försöker få min uppmärksamhet. att jag inte fått ringa dig under hösten och berätta om alla fantastiska konserter jag gått på och alla nya saker jag lärt mig inom jazzsång. att du inte vill berätta om dina tankar, att jag inte fick fortsätta vara den du vill berätta för om hur din dag varit. sorgen över att det enda sättet du kunde hantera allt var att skjuta mig ifrån dig. den ångesten som skapades då skär i mig cirka varje dag, och även om tanken på dig gör mig så jävla arg, att du valde ett sånt ovärdigt slut på allt fina vi gick igenom tillsammans gör att jag skakar av ilska och vill skicka tusen sms om hur jävla dum i huvudet du är så är det enda jag kan göra att gråta och svälja.

på onsdag ska jag på dejt med en tio år äldre bibliotekarie och jag är så rädd att jag
just nu vill kedjeröka trots att jag inte ens är sugen på cigg. i mina tankar är vi redan på ett plan där han börjar bli kär i mig och jag säger nej för det sista jag vill är att bli sårad igen och det känns bättre om jag får dissa än att du får chansen att dissa mig.

du är en ångest i min kropp som jag bara vill ska försvinna. försvinn, stör mig inte mer med din omogenhet och oförmåga att respektera människor i din närhet.