ikväll ska jag ligga i min säng och vara bitter. äta morötter med dip och titta på filmer om andra världskriget. störa mig på andra människor. speciellt lyckliga människor. javisst, kör upp det i ansiktet på mig bara. ska ironisera över det faktum att jag själv var sådan för bara någon månad sedan. bah tja vad livet äger. fin häst dock.

what?

helt plötsligt har det gått mer än en månad. känns som igår.
helt plötsligt har det bara gått en månad. känns som en evighet sedan.

fy fan i jävla helvete vilken avgrundsdjup fucking jävla saknad jag känner just nu.

tralalalala

så tungt hjärta.
så tungt att inse och acceptera.
förkyld och hostig och utmattad efter alla känslor.
av att gråta, vara arg, vara besviken, vara ledsen, vara likgiltig, vara förvirrad, känna att alltså WHATTA FUCK ÄR DET SOM SKER, och att hela tiden behöva bli påmind om vad som hänt eftersom några få stunder så har man glömt bort att just det, the fucking whole world raserade för ett tag sedan. raderar och gömmer bilder eftersom det gör ont att påminnas (att lyckliga dagar kan få en ledsen) om att vissa saker är förbi.

men ändå. gud vad jag skrattat den här senaste sju dagarna. gud vad jag fått prata om andra saker och andras bekymmer och GUDGUDGUD vad jag älskar mina vänner för att gråta och sörja är inte lika jobbigt när någon tittar på och en annan håller en hand på ens arm. att ha rödvinsmåndag med cigg och choklad, att äta ute nästan varje dag, att fika i timtals, att vandra runt i älskade stockholm och köpa saker man känner sig fin i, att min säng fått vila från min tyngd och mina kuddar från mina tårar och att få vara lite glad inför framtiden även om den inte ska spenderas med den jag hade tänkt. det kommer komma dagar när min kropp är extra seg och när sorgsenheten aldrig verkar vilja ta slut men det får jag ta då. ikväll ska jag på musikal, imorgon ska jag sjunga, i helgen ska jag träffa fina människor och nästa vecka sitter jag på första raden och lyssnar på när nils landgren spelar trombon.

paniken när man är så där jävla jävla ledsen, men den enda trösten man vill ha som funkar, är från den enda personen som varken kan, vill eller borde ge den. packar väskan, lägger mig ner och gråter, packar, gråter, dricker läsk och försöker hitta något vettigt i att komma över någon man är så jävla kär i. kanske är klyschig och dramatisk, men det är ju i sådana här stunder man glömmer bort varför man överhuvudtaget väljer att bli förälskad från första början.

jag vill ringa och säga att du är dum i huvudet som inte ens vill överväga att försöka igen.

något saknas bakom min rygg när jag ska sova.

en dag ska jag vara rolig igen.

- du har ju inte kunnat göra något.

- men tänk om det är det jag har kunnat?

jag bestämde mig för att även om hela jag är en misär just nu behöver inte min omgivning vara det, så jag städade rummet rent på gråtpapper, gamla yoghurtflaskor, den där tallriken med vindruvor som stått orörd i mer än en vecka och plockade upp kläder jag bara slängt av mig så fort jag ska sova. nästa vecka åker jag till stockholm och jag hoppas jag kommer få skratta.

kragsmycke

sånt som inte funkar att säga till mig just nu:

det kommer bli bättre (klen tröst)
tänk inte så alternativt tänk inte på det (då tänker jag bara mer)
du förtjänar någon bättre (jag vill förtjäna personen jag är kär i)