"she's been to new york once, but she was very young then".
"well, I wasn't that young, I was like sixteen"
"ooh yees, you were soooo grown up" 

imorgon återvänder jag till sverige. jag ska äta sallad som inte är dränkt i olja, grönsaker som inte dryper av frityr och potatis, enkel jävla potatis. njuta av människor som inte stryker mig på kinden på ett sånt där "lilla gumman"-vis. som inte kör över mig och faktiskt lyssnar på mig, gud vad jag längtar efter folk som helhjärtat lyssnar. som vet att man inte alltid måste säga vad man tycker, som inte har behovet att motbevisa mina känslor. som behandlar mig efter min person och mina erfarenheter, inte efter hur gammal jag är. som helt enkelt låter mig ta plats som den jag är utan att på en gång försöka stöpa in mig i deras mall. tittar tillbaka och lär mig att jag måste komma ihåg att vara mig själv, vara mig själv, vara mig själv. att säga till när jag känner mig hånad och inte tagen på allvar. USA gjorde mig förvirrad och lärde mig att jag måste sätta ner foten, trots att den kanske skakar.

espen eriksen - anthem

lärdomar.

mitt liv: leka med nagellack och äta bagels.

jag längtar efter mamma som inte alltid håller med mig men på något sätt ändå förstår mig och aldrig i livet skulle komma fram till mig med en smal 90-tals klänning i lila silke och slits upp till över knät och på allvar tycka att jag borde prova den. jag längtar efter modet att orka värna om mig själv.

hej bullen, det är tjejen i fotot som skrivit brevet.

egentligen skulle jag nu ha lyssnat på jazz på en irländsk pub men jag bah äh det är roligare att stanna hemma och ta kort på sig själv. imorgon är det en vecka kvar tills jag åker hem och det är allt jag tänker på just nu, för jag längtar så fruktansvärt mycket att jag nästan får dåligt samvete gentemot amerika - the home of the brave.

hon jag bor med frågade ifall jag "feel depressed" när jag är här och jag bara nää. (joooo). jag tänker ganska mycket på varför jag beter mig så olika mot olika personer, vad gäller att berätta om mig själv. mot vissa är jag väldigt "privat" och kan känna att det är för personligt att bara berätta om vad jag gjorde idag. samtidigt kan jag skriva inlägg som blottar känslor till höger och vänster på. fast här läser ju ingen (eller? ge mig livstecken isåfall). jag tror iofs att i just det tillfället sa jag nej för att slippa hennes tröst eftersom den mest får mig att känna mig som en femåring som inte klarar något själv (jag hatar när folk inte kan trösta bra). gud vad rörigt.