när släpper man taget?

lovar du att även om det slutar olyckligt, så kommer du aldrig låsa eller kasta ut mig? och om jag låser ute dig, slår du sönder fönstret då? hundra fönster lova? lovar.

(det blev så paradoxalt när du inte lät mig göra det du fick mig att lova.)

befinner mig i något mellanland, där tillvaron sakta stabiliseras och jag försöker ta hand om de sista såren. göteborg blev verkligen räddningen efter den här helvetessommaren. det är lustigt när man går runt så länge och tror att man aldrig ska bli glad igen, när man vaknar och tror att bröstkorgen ska spricka för det gör så ont för man har drömt att han kysste dig och ville ha dig tillbaka. sen en dag så skrattar man. man vaknar glad. och även om ledsamheten lurar och fortfarande ligger ganska nära så styr den inte längre. alla klyschor som folk påpekat i månader om att det blir bättre, tiden läker, du kommer över detta och allt annat som man sagt som jag viftat bort och hatat och inte trott på börjar få en sanning igen.

göteborg

cyklade hem i ösregn igår och en bil skvätte upp vatten på mig när jag väntade vid ett övergångsställe. trots det så kittlade det i magen när jag klassvåt låste upp dörren till min mosters hus. efter månader av sådan jävla ledsamhet och förvirring av att livet inte går som det ska så känner jag äntligen att jag faktiskt har hamnat på rätt plats vid rätt tidpunkt.