hej bullen, det är tjejen i fotot som skrivit brevet.

egentligen skulle jag nu ha lyssnat på jazz på en irländsk pub men jag bah äh det är roligare att stanna hemma och ta kort på sig själv. imorgon är det en vecka kvar tills jag åker hem och det är allt jag tänker på just nu, för jag längtar så fruktansvärt mycket att jag nästan får dåligt samvete gentemot amerika - the home of the brave.

hon jag bor med frågade ifall jag "feel depressed" när jag är här och jag bara nää. (joooo). jag tänker ganska mycket på varför jag beter mig så olika mot olika personer, vad gäller att berätta om mig själv. mot vissa är jag väldigt "privat" och kan känna att det är för personligt att bara berätta om vad jag gjorde idag. samtidigt kan jag skriva inlägg som blottar känslor till höger och vänster på. fast här läser ju ingen (eller? ge mig livstecken isåfall). jag tror iofs att i just det tillfället sa jag nej för att slippa hennes tröst eftersom den mest får mig att känna mig som en femåring som inte klarar något själv (jag hatar när folk inte kan trösta bra). gud vad rörigt.