en gång på dagis satte hela min avdelning upp Törnrosa. vi tillverkade ett slott av hönsnät och paper mache och eftersom jag var äldst av alla tjejer så fick jag den stora äran att gestalta huvudkaraktären, något jag gjorde med bravur. klädd i turkos tyllklänning och plastkrona levererade jag storslagna repliker som vad ska jag göra när jag är ensam?. tja. jag tror det var typ den enda repliken jag hade, kanske lite åh och näe! också. i scenen när Törnrosa väcks ur sin sömn av en kyss fick jag istället en klapp på kinden, eftersom grovhångel mellan två femåringar kanske inte skulle uppskattas av föräldrarna. sedan skulle Törnrosa och prinsen dansa medan de andra barnen sjöng om hur mycket Törnrosa sov, och det var det enda jag hade lite svårt för. tyckte det var ganska pinsamt att hålla hand och gå runt i en cirkel och tittade därför ner i golvet hela tiden. premiären spelades upp för de andra avdelningarna och jag tyckte självklart att jag var bäst. efteråt samlades vi i kuddrummet och dunkade varandra i ryggen. livet var underbart, tills vår fröken kom in med två tjejer som nyss hade tittat. dom kom med klagomål på att vi pratade otydligt och att dom inte hade fattat någonting. jag blev så himla arg och besviken, och hade jag vetat att man kunde tycka så, hade jag säkert tänkt de där två vet ingenting om kultur!. 


(en av de där tjejerna blev sen min bästis på lågstadiet. tänka sig)