för var dag blir det bättre men än blir det aldrig bra.

den här jävla paniken och ångesten när man förlorar någon och ord räcker inte till för att lösa upp det för ord kan inte vinna tillbaka, ord förändrar inte det som har hänt för ord är så små, ord är inte magiska, bara en viss del, sedan tar tiden vid och det är det jävligaste, för man vet inte hur lång tid man behöver och så får man gå runt i likgiltigheten i obestämd framtid och bara rycka åt axlarna åt allting.