jag ligger i sängen i den lägenheten som blir min till hösten, där människor jag gillar alltid ska vara välkomna. här hade jag tänkt skratta och gråta och grubbla för varje hörn kommer vara mitt att göra som jag vill med.

men det saknas något, det saknas någon för det är en människokropp som jag omsorgsfullt hade placerat i soffan, i köket, vid fönstret, i fotöljen och som jag hade trängt ihop mig med i sängen trots att det inte hade behövts för sängen är nästan 1,40 men 1,40 är alldeles för långt ifrån varandra. och jag slår armarna om mig själv när jag inser hur jävla ensam den här jävla lägenheten kommer kännas, hur jävla ensam den känns just nu och hur jävla ensam JAG känner mig just nu, hur fan kan en enda jävla människas avsaknad få en att känna sig såhär?