alla säger till mig att det kommer gå över, du är så jävla stark, det kommer bli bra. och jag säger jo, javisst, men det gnager någonstans för jag vet av erfarenhet att det kommer mer. trots att ledsenheten bleknar så kommer det där andra, det jag måste bygga upp varje gång någon gör mig ledsen.
du kommer hitta någon annan som passar dig bättre men varför i jävla helvete kan inte någon som jag älskar, som jag avgudar, som gjorde mig lyckligast i världen få vara den som passar mig bättre? vad fan var det för mening med att bli kär om jag ändå skulle hitta någon bättre?
hur många gånger orkar kroppen gråta sig tom egentligen? när säger den
stopp, jag orkar inte mer, jag behöver vila.
jag behöver vila. jag orkar inte bära upp det här,
jag orkar inte ligga utmattad efter en gråt-attack för att inse att det snart är på väg en till.
för en natt sedan trodde jag verkligen att
jag dör, nu dör jag, hejdå,
för det gjorde så ont i varje del av kroppen och jag ville bara skrika men vågade inte för alla sov.
och jag läser andra olyckliga kärlekshistorier, googlar på hjärtesorg, försöker hitta pepp och tröst men ingen är som mig, hjärtesorg är den vanligaste sorgen men alla är ändå olika. och det ger mig dåligt samvete för vem är jag att tycka synd om mig själv när alla andra också är ledsna?
vill skriva något vettigt och klokt men antar att om jag kunde det hade jag ju själv inte känt som jag gör. brukar fundera på hur mycket man tål innan man ger upp. för det finns ju dom som gör det. jag är som dom men alldeles för nyfiken. tänker en dag till, en dag till. fan det måste explodera. snart. kom hit så låter vi det ske
SvaraRadera