lalallalalalalalalala

och så kom dagen då jag såg ditt namn och åskmoln la sig i mitt huvud och jag kunde för allt i världen inte förstå varför jag ett halvår senare skulle känna mig såhär, bara för att ditt fula namn dök upp. varför det skulle storma i min bröstkorg sådär plågsamt. jag vägrade låta minnet av dig förstöra kvällen och jag lyckades tillochmed träffa en kille som höll om mig hela natten. men när jag promenerade hemåt till min kompis så grät jag hela vägen, av ilska, ledsamhet och förtvivlan för jag förstod inget. så fort jag kom in genom dörren så frågade min kompis hur det var, skit sa jag och hon for upp för att krama mig och sen låg jag i hennes säng och grät och skrek och fattar fan INGENTING varför slängde han bort mig, varförvarförvarför känner jag mig som ett jävla skämt för honom? varför ska jag gråta såhär, är jag störd, jag är störd, gud vad löjlig jag är, förlåtförlåt men då samlade min kompis ihop alla mina tankar och bara sa: allt du känner är så himla befogat, för han har inte behandlat dina känslor med respekt och det var som om hon bara lyfte allt och jag fortsatte gråta och hon fortsatte berätta och sätta ord på allt och mina fötter som famlat i flera månader hittade fotfäste. jag var en trasa som hon vred ur de sista dropparna ur, det sista som hjälpte mig att förstå.

och så kom dagen då jag såg ditt namn, såg ett foto, tänkte på dig, på ett minne, någon nämnde dig i en anekdot. och visst flämtade hjärtat lite och visst upprepade min hjärna bilden av dig några gånger men jag föll inte, jag stod upp och jag fortsatte stå och jag vågar inte riktigt tro på det än men kanske att jag äntligen börjat sluta älska dig.