någon slags årssummering

minns inte så mycket från de här månaderna, eftersom det stod sjukt stilla i mitt liv. var ganska deppig över att vara arbetslös och gamla hjärnspöken som vägrade lämna. men jag kämpade mig igenom det på något sätt. började läsa sång på universitetet och gick hos psykolog och undrade vad fan jag skulle göra med mitt liv.

någon gång där i mars så vände det. sakta men säkert började jag inse att mitt liv var på rätt väg. jag tränade fyra gånger i veckan och kände mig gladare än någonsin. åkte till Simon sista helgen i mars och satt på hans trappa och tänkte nu, nu äntligen. nu är jag lycklig. på lördagsnatten brutaldumpar han mig och söndagsmorgonen ligger jag bakfull och gråter i hans säng medan han inte ens klarar att vara i samma rum som mig, och mitt hjärta är så sönder att jag tror jag ska dö.

vi träffas på geijer en vecka efter att han gjort slut. sitter på en bänk och jag pratar, han är tyst. så som det ska fortsätta i flera månader. han kommer aldrig vilja prata med mig om vad som hänt. jag gråter varje kväll men lyckas ändå till min förvåning hitta på saker, ta mig ur min säng. åker en vecka till stockholm där alla mina vänner tar hand om mig och jag visste inte att vänner kunde vara så bra. han och jag träffas på geijer igen, vi lyckas umgås lite, tillochmed jamma. men han vill fortfarande inte prata och jag förstår inte hur jag ska kunna gå vidare, det är alldeles för stort att ta in varför han helt plötsligt vill att jag ska bort ur hans liv.

är några dagar i örebro hos finaste anna. har den jobbigaste perioden hittills, för gråtattackerna vill aldrig ta slut. jag gråter tills det svartnar för ögonen, tills kroppen skakar och jag äter ingenting. när jag lugnat ner mig tar det bara några minuter innan nästa startar igen. i två veckor håller det på, jag vet inte vad som hände men till slut lyckas jag kontrollera dom.

åker till ransäterstämman. vandrar på vägar som jag och simon gått hand i hand, ser de platser där vi kysses, platser vi gick promenader till när vi lärde känna varandra på riktigt och sover i samma tält vi sov i ett år tidigare. gråter i en busshållplats medan det regnar, men på något sätt har jag det så himla vackert ändå. anordnar artyparty men kan inte se hur duktig jag är som faktiskt organiserat det hela. börjar jobba och tänker att nu, nu löser det sig.

disa hälsar på. älskade disa. disa som kommer med vin och cigaretter när jag ringt simon för första gången på två månader och han är sådär elak och kall mot mig, som åker med mig till skutberget där jag halsar ur flaskan och gråter och skriker. hon hjälper mig skriva det där brevet, där jag förklarar att jag tar bort honom ur mitt liv, att jag inte orkar vänta på att han ska orka. det känns bra. juli är liksom juni fylld av utekvällar och sån jävla stark vänskap, vänner som skriker rakt ut i luften tillsammans för att människor omkring oss fortsätter att göra oss så himla illa.

det handlar bara om jobb och väntan på att flytta till göteborg. åker till grekland i en vecka och efter det får jag äntligen packa ner mitt flickrum och tänker "nu ska jag fan aldrig mer hit igen."

flyttar in hos min moster i örgryte med katt och designer-möbler. bestämmer mig första veckan att söka folkhögskolor till nästa år. jag läser sångimprovisation och afrosångforum och för första gången i mitt liv slutar jag känna prestationsångest inför musiken. köper biljetter till massa konserter och vandrar runt i min nya stad. på min födelsedag väntar jag hela dagen på att simon ska säga grattis. det gör han inte och det gör mig sjukt ledsen.

åker till malmö och bor hos marie-christine en helg. på lördagskvällen ser jag simons namn på facebook och tror jag ska dö. följer med en kille som ger mig alla fysisk närhet jag behöver, men när jag går hem på söndagsmorgonen gråter jag hela vägen. marie-christine låter mig gråta, jag ligger i hennes säng och tittar rakt upp i taket. hon säger saker jag behöver höra, hon tar bort alla mina skuldkänslor jag har över att jag fortfarande är ledsen, hon får mig att förstå att allt jag känner är befogat. några veckor senare åker jag till arvika, för första gången sedan han gjorde slut. samma dag får jag veta att han ska överraska sina gamla skolkompisar. jag gråter hela tågresan, när sophie möter mig, hela helgen. oktober är också månaden då jag går på min allra första riktiga dejt.

flyttar in i min systers lägenhet, första gången som jag bor helt själv. åker till stockholm en helg och träffar fantastiska människor. går på två dejter till och spenderar mycket tid till att vandra runt i göteborg och försöka bli glad. humöret är så dalande, ena dagen skrattar jag högst av alla för att dagen efter ligga i min säng och inte orka ta mig upp.

hela månaden är nostalgi. jag tänker på simon, på vad vi gjorde, på vad han gjort. jag förstår inte, jag förstår inte varför jag fortfarande är ledsen. det har gått så himla lång tid att jag glömt, jag vet bara att det har allt med honom att göra. efter lite smskontakt (första gången på flera månader som han svarar) frågar jag om vi inte kan ses, ta en promenad. han svarar att han inte vill umgås med mig. jag blir arg, ledsen, förvirrad och besviken på samma gång, men inser äntligen varför jag är ledsen. för att killen jag var så himla kär i förvandlades till en person som struntade i hur illa han gör mig, som är egoistiskt och som inte klarar att vårda relationer. 21 december vänder allt och jag kan äntligen titta framåt och börja förstå varför jag inte ska vara tillsammans med honom.


2012 var som en enda stor berusning av bröstkorgsont, ångest, gråt och försök till att stå på benen. jag vill aldrig hamna där igen.