läser det här och måste brottas med stormen i bröstkorgen som alltid kommer när jag påminns om dig. hur jävla svårt det är att acceptera att saker inte blev som jag hade tänkt mig. att sommaren inte fick tillbringas under erat äppelträd med din katt som försöker få min uppmärksamhet. att jag inte fått ringa dig under hösten och berätta om alla fantastiska konserter jag gått på och alla nya saker jag lärt mig inom jazzsång. att du inte vill berätta om dina tankar, att jag inte fick fortsätta vara den du vill berätta för om hur din dag varit. sorgen över att det enda sättet du kunde hantera allt var att skjuta mig ifrån dig. den ångesten som skapades då skär i mig cirka varje dag, och även om tanken på dig gör mig så jävla arg, att du valde ett sånt ovärdigt slut på allt fina vi gick igenom tillsammans gör att jag skakar av ilska och vill skicka tusen sms om hur jävla dum i huvudet du är så är det enda jag kan göra att gråta och svälja.