just nu

allt påminner. precis allt.
det blev sommar och vi blev nyförälskade.
och jag går och minns men säger inget och jag försöker ta det som det är, rid ut det nu karin men på kvällen när jag stänger dörren bakom mig, så tar det som legat och tryckt hela dagen i bröstet och letar sig uppåt, pressas ut och alla små vinster, alla små framsteg, alla små jag tror fan jag kommer vinna detta byts ut till fanfanfan tar det aldrig slut? och salt, alltid salt.
alla ser elefanten i rummet, men jag är den enda som kan prata om den men mina ord är slut för jag har beskrivit den där elefanten så jävla många gånger nu, jag har försökt jaga bort den men den lyssnar inte.

jag är ledsen
varför?
därför