lever i ett förbannat ingenmansland där allt smakar salt och ser likadant ut. där gamla nöjen förvandlats till ångestframkallande mount everest. jag hör om folk som lever mer än någonsin efter deras uppbrott och jag undrar när det börjar för mig. när jag inte längre går framåtlutad för att orka bära upp, när jag också njuter av sommarvärmen, när hemmakvällen en lördag beror på att jag ville det och inte för att jag inte hade något annat val. när min säng återfår huvuduppgiften att vara där jag sover på natten och inte där jag gråter ner mina lakan. och varje natt drömmer jag om det jag hade planerat i sommar, varje natt blir jag lycklig för du tar mig tillbaka, du vill försöka igen. och varje morgon en förvirrad stund för verkligheten består endast av gammal disk och gråtpapper.
två månader, och jag kan nästan räkna på en hand hur många gånger jag skrattat ärligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar