ikväll ska jag ligga i min säng och vara bitter. äta morötter med dip och titta på filmer om andra världskriget. störa mig på andra människor. speciellt lyckliga människor. javisst, kör upp det i ansiktet på mig bara. ska ironisera över det faktum att jag själv var sådan för bara någon månad sedan. bah tja vad livet äger. fin häst dock.

what?

helt plötsligt har det gått mer än en månad. känns som igår.
helt plötsligt har det bara gått en månad. känns som en evighet sedan.

fy fan i jävla helvete vilken avgrundsdjup fucking jävla saknad jag känner just nu.

tralalalala

så tungt hjärta.
så tungt att inse och acceptera.
förkyld och hostig och utmattad efter alla känslor.
av att gråta, vara arg, vara besviken, vara ledsen, vara likgiltig, vara förvirrad, känna att alltså WHATTA FUCK ÄR DET SOM SKER, och att hela tiden behöva bli påmind om vad som hänt eftersom några få stunder så har man glömt bort att just det, the fucking whole world raserade för ett tag sedan. raderar och gömmer bilder eftersom det gör ont att påminnas (att lyckliga dagar kan få en ledsen) om att vissa saker är förbi.

men ändå. gud vad jag skrattat den här senaste sju dagarna. gud vad jag fått prata om andra saker och andras bekymmer och GUDGUDGUD vad jag älskar mina vänner för att gråta och sörja är inte lika jobbigt när någon tittar på och en annan håller en hand på ens arm. att ha rödvinsmåndag med cigg och choklad, att äta ute nästan varje dag, att fika i timtals, att vandra runt i älskade stockholm och köpa saker man känner sig fin i, att min säng fått vila från min tyngd och mina kuddar från mina tårar och att få vara lite glad inför framtiden även om den inte ska spenderas med den jag hade tänkt. det kommer komma dagar när min kropp är extra seg och när sorgsenheten aldrig verkar vilja ta slut men det får jag ta då. ikväll ska jag på musikal, imorgon ska jag sjunga, i helgen ska jag träffa fina människor och nästa vecka sitter jag på första raden och lyssnar på när nils landgren spelar trombon.

paniken när man är så där jävla jävla ledsen, men den enda trösten man vill ha som funkar, är från den enda personen som varken kan, vill eller borde ge den. packar väskan, lägger mig ner och gråter, packar, gråter, dricker läsk och försöker hitta något vettigt i att komma över någon man är så jävla kär i. kanske är klyschig och dramatisk, men det är ju i sådana här stunder man glömmer bort varför man överhuvudtaget väljer att bli förälskad från första början.

jag vill ringa och säga att du är dum i huvudet som inte ens vill överväga att försöka igen.

något saknas bakom min rygg när jag ska sova.

en dag ska jag vara rolig igen.

- du har ju inte kunnat göra något.

- men tänk om det är det jag har kunnat?

jag bestämde mig för att även om hela jag är en misär just nu behöver inte min omgivning vara det, så jag städade rummet rent på gråtpapper, gamla yoghurtflaskor, den där tallriken med vindruvor som stått orörd i mer än en vecka och plockade upp kläder jag bara slängt av mig så fort jag ska sova. nästa vecka åker jag till stockholm och jag hoppas jag kommer få skratta.

kragsmycke

sånt som inte funkar att säga till mig just nu:

det kommer bli bättre (klen tröst)
tänk inte så alternativt tänk inte på det (då tänker jag bara mer)
du förtjänar någon bättre (jag vill förtjäna personen jag är kär i)

ni som inte vill läsa om ett brustet hjärta kan sluta läsa nu del II

källor: pinterest


allting känns jättebra, man tror att fan, jag klarar det här. men så dyker det upp en bild, en mening, en låt, en tanke, en känsla, en relaterad berättelse till det någon annan berättar och plötsligt grimaserar hela kroppen. fuck uppbrott.

ni som inte vill läsa om brustet hjärta kan sluta läsa nu.

har pratat hela dagen. ringt en vän så fort verkligheten sköljt över mig och pratat och pratat tills det inte känns lika tomt längre. lägger på och en minut senare kommer nästa våg och jag ringer nästa person i min kontaktlista herregud vad fan gjorde jag utan mina kompisar och upprepar samma saker. gick och tränade och det kändes skönt trots att jag var så tankspridd att jag inte alls hängde med i rörelserna. under stretchen spelade ledaren molly sandén och jag var nära att be henne byta. vid halv nio-tiden grät jag sista gången för dagen och jag kunde tillochmed skämta lite. har en aning om att det inte kommer kännas lika bra när jag vaknar om några timmar, men just nu betyder den här stunden av lite vardag allt för mig.

jag hörde en gång att sorg över något egentligen aldrig försvinner, den bara ändrar format.

att vakna med världens tyngsta bröstkorg.

"du förtjänar någon som älskar dig mer än vad jag gör"

på några timmar förvandlades den där varma famnen jag kunde spendera en hel dag i till kall och karaktärslös. insikten att det inte finns något man kan göra, man räcker helt enkelt inte till och jag kan inte göra något annat än att acceptera och försöka gå vidare. den insikten, den är det jävligaste någonsin.

finns något absurt i detta.

- "Hej Chloe! Du har en sån underbar kropp! Hur håller du den så? Jag försökte äta mindre men då blev mina bröst jätte små. Hur håller du dig så “feminin”?"

- "Gud så gullig du är tack! Tro mig jag tycker inte jag har världens snyggaste kropp men who does? Förutom Victoria Secret modeller. Jag tränar ca 2 gånger i veckan (försöker) på world class,  där tränar jag mage, rumpa och så springer jag på bandet. (herregud va det där lät hurtigt haha). Men det gäller att äta hälsosam mat och blanda ut med lite små gott då och då. Så länge man äter i inte så stora mängder kan man nästan äta vad som helst"

från chloe schutermans blogg. 

your awkwardness is adorable

tittade på my week with marilyn inatt och sörjde att jag varken är marilyn monroe eller michelle williams. sen drömde jag blandannat att jag fick ett mail från en spansk kille på facebook. när jag öppnade hade jag fått virus och för att få bort det var jag tvungen att konstruera ett A4 med koder och sen skicka till huvudkontoret och bah: snälla snälla ta bort det. när jag vaknade tänkte jag: that's it. no more facebook.

(jag glömde bort mig dock)