dig.

jag vill liksom bara vinna. vinna över dig.
vill att du ska må skit över hur mycket bättre jag är än dig.
men det gör mig också så ledsen.
för så vill jag ju inte tänka om dig.
men vart ska jag annars lägga ilskan och ledsamheten
när du vägrat svara, vägrat bemöta.
när du sker sken av att det är lugnt för dig.
det är lugnt att jag ber dig blocka dig,
det är lugnt att jag säger att jag hatar dig,
det är lugnt trots att du innerst inne vet hur jag mår, vad du gjort mot mig.
hur jävla mycket skada du gjort.
det är lugnt att jag är så jävla knäckt över att få bära dina problem, våra problem och mina egna.
det är lugnt att jag över ett år senare fortfarande vaknar med såna ångeststenar i magen att
det enda jag orkar göra är att äta mackor i sängen hela dagen.

- usch vad jobbigt.

det här dåliga samvetet över sitt eget mående. har jag rätt till att må såhär? och alla välmenande ord känns som skuldkastande i mitt ansikte och jag orkar ingenting, inte vara snäll och förstående och alla tankar samlas i en klump i halsen som sipprar ut genom ögonen nästa morgon. jag försöker räta upp mig och säga att jag är bättre än det här men jag antar att jag är sämre än andra på att reparera ett bränt och sviket hjärta. käre gode gud, kunde du inte bara ha gjort mig känslokall istället?

läser det här och måste brottas med stormen i bröstkorgen som alltid kommer när jag påminns om dig. hur jävla svårt det är att acceptera att saker inte blev som jag hade tänkt mig. att sommaren inte fick tillbringas under erat äppelträd med din katt som försöker få min uppmärksamhet. att jag inte fått ringa dig under hösten och berätta om alla fantastiska konserter jag gått på och alla nya saker jag lärt mig inom jazzsång. att du inte vill berätta om dina tankar, att jag inte fick fortsätta vara den du vill berätta för om hur din dag varit. sorgen över att det enda sättet du kunde hantera allt var att skjuta mig ifrån dig. den ångesten som skapades då skär i mig cirka varje dag, och även om tanken på dig gör mig så jävla arg, att du valde ett sånt ovärdigt slut på allt fina vi gick igenom tillsammans gör att jag skakar av ilska och vill skicka tusen sms om hur jävla dum i huvudet du är så är det enda jag kan göra att gråta och svälja.

på onsdag ska jag på dejt med en tio år äldre bibliotekarie och jag är så rädd att jag
just nu vill kedjeröka trots att jag inte ens är sugen på cigg. i mina tankar är vi redan på ett plan där han börjar bli kär i mig och jag säger nej för det sista jag vill är att bli sårad igen och det känns bättre om jag får dissa än att du får chansen att dissa mig.

du är en ångest i min kropp som jag bara vill ska försvinna. försvinn, stör mig inte mer med din omogenhet och oförmåga att respektera människor i din närhet.

nu måste något hända.

hjärnspöken hjärnspöken detta kommer döda mig.
aaaah jag är så jävla ensam fast man inte är det.
vill bara ligga i min säng och äta chips och gråta mig ful i hela ansiktet.
gråta ut all jävelskap och prestationsångest och inbillad ogillande från andra människor.
jag vill bara vara glad.

önskar jag var bättre på att ha en relation med mig själv.

förfestar med youtube, köttbullar och makaroner och astrakan cider. mitt liv ändå <3 p="">

hybrisen jag precis hade när en föredetta modebloggare som jag följde slaviskt under hela gymnasiet gillat 11 bilder på min instagram!!!!

har legat i min säng två dagar och varit bitter åt att jag ännu inte fått några jobbtimmar för det betyder ju att jag måste jobba i vår = hatar mitt liv.

någon slags årssummering

minns inte så mycket från de här månaderna, eftersom det stod sjukt stilla i mitt liv. var ganska deppig över att vara arbetslös och gamla hjärnspöken som vägrade lämna. men jag kämpade mig igenom det på något sätt. började läsa sång på universitetet och gick hos psykolog och undrade vad fan jag skulle göra med mitt liv.

någon gång där i mars så vände det. sakta men säkert började jag inse att mitt liv var på rätt väg. jag tränade fyra gånger i veckan och kände mig gladare än någonsin. åkte till Simon sista helgen i mars och satt på hans trappa och tänkte nu, nu äntligen. nu är jag lycklig. på lördagsnatten brutaldumpar han mig och söndagsmorgonen ligger jag bakfull och gråter i hans säng medan han inte ens klarar att vara i samma rum som mig, och mitt hjärta är så sönder att jag tror jag ska dö.

vi träffas på geijer en vecka efter att han gjort slut. sitter på en bänk och jag pratar, han är tyst. så som det ska fortsätta i flera månader. han kommer aldrig vilja prata med mig om vad som hänt. jag gråter varje kväll men lyckas ändå till min förvåning hitta på saker, ta mig ur min säng. åker en vecka till stockholm där alla mina vänner tar hand om mig och jag visste inte att vänner kunde vara så bra. han och jag träffas på geijer igen, vi lyckas umgås lite, tillochmed jamma. men han vill fortfarande inte prata och jag förstår inte hur jag ska kunna gå vidare, det är alldeles för stort att ta in varför han helt plötsligt vill att jag ska bort ur hans liv.

är några dagar i örebro hos finaste anna. har den jobbigaste perioden hittills, för gråtattackerna vill aldrig ta slut. jag gråter tills det svartnar för ögonen, tills kroppen skakar och jag äter ingenting. när jag lugnat ner mig tar det bara några minuter innan nästa startar igen. i två veckor håller det på, jag vet inte vad som hände men till slut lyckas jag kontrollera dom.

åker till ransäterstämman. vandrar på vägar som jag och simon gått hand i hand, ser de platser där vi kysses, platser vi gick promenader till när vi lärde känna varandra på riktigt och sover i samma tält vi sov i ett år tidigare. gråter i en busshållplats medan det regnar, men på något sätt har jag det så himla vackert ändå. anordnar artyparty men kan inte se hur duktig jag är som faktiskt organiserat det hela. börjar jobba och tänker att nu, nu löser det sig.

disa hälsar på. älskade disa. disa som kommer med vin och cigaretter när jag ringt simon för första gången på två månader och han är sådär elak och kall mot mig, som åker med mig till skutberget där jag halsar ur flaskan och gråter och skriker. hon hjälper mig skriva det där brevet, där jag förklarar att jag tar bort honom ur mitt liv, att jag inte orkar vänta på att han ska orka. det känns bra. juli är liksom juni fylld av utekvällar och sån jävla stark vänskap, vänner som skriker rakt ut i luften tillsammans för att människor omkring oss fortsätter att göra oss så himla illa.

det handlar bara om jobb och väntan på att flytta till göteborg. åker till grekland i en vecka och efter det får jag äntligen packa ner mitt flickrum och tänker "nu ska jag fan aldrig mer hit igen."

flyttar in hos min moster i örgryte med katt och designer-möbler. bestämmer mig första veckan att söka folkhögskolor till nästa år. jag läser sångimprovisation och afrosångforum och för första gången i mitt liv slutar jag känna prestationsångest inför musiken. köper biljetter till massa konserter och vandrar runt i min nya stad. på min födelsedag väntar jag hela dagen på att simon ska säga grattis. det gör han inte och det gör mig sjukt ledsen.

åker till malmö och bor hos marie-christine en helg. på lördagskvällen ser jag simons namn på facebook och tror jag ska dö. följer med en kille som ger mig alla fysisk närhet jag behöver, men när jag går hem på söndagsmorgonen gråter jag hela vägen. marie-christine låter mig gråta, jag ligger i hennes säng och tittar rakt upp i taket. hon säger saker jag behöver höra, hon tar bort alla mina skuldkänslor jag har över att jag fortfarande är ledsen, hon får mig att förstå att allt jag känner är befogat. några veckor senare åker jag till arvika, för första gången sedan han gjorde slut. samma dag får jag veta att han ska överraska sina gamla skolkompisar. jag gråter hela tågresan, när sophie möter mig, hela helgen. oktober är också månaden då jag går på min allra första riktiga dejt.

flyttar in i min systers lägenhet, första gången som jag bor helt själv. åker till stockholm en helg och träffar fantastiska människor. går på två dejter till och spenderar mycket tid till att vandra runt i göteborg och försöka bli glad. humöret är så dalande, ena dagen skrattar jag högst av alla för att dagen efter ligga i min säng och inte orka ta mig upp.

hela månaden är nostalgi. jag tänker på simon, på vad vi gjorde, på vad han gjort. jag förstår inte, jag förstår inte varför jag fortfarande är ledsen. det har gått så himla lång tid att jag glömt, jag vet bara att det har allt med honom att göra. efter lite smskontakt (första gången på flera månader som han svarar) frågar jag om vi inte kan ses, ta en promenad. han svarar att han inte vill umgås med mig. jag blir arg, ledsen, förvirrad och besviken på samma gång, men inser äntligen varför jag är ledsen. för att killen jag var så himla kär i förvandlades till en person som struntade i hur illa han gör mig, som är egoistiskt och som inte klarar att vårda relationer. 21 december vänder allt och jag kan äntligen titta framåt och börja förstå varför jag inte ska vara tillsammans med honom.


2012 var som en enda stor berusning av bröstkorgsont, ångest, gråt och försök till att stå på benen. jag vill aldrig hamna där igen.

7 dagar kvar av det här pissåret. god jul mina 12 (!) bloglovin följare. (seriöst, vilka är ni?). jag har övat på att göra en vågig 20-tals lugg hela dagen och nu är det karl bertil och sen ska jag bara sitta och hoppas och tro på att mitt känsloliv bara kan gå uppåt.

ungefär så här som jag känner nu; när killen som gjorde slut med mig mitt i natten när jag var full och vi precis hade haft sex och som vägrade prata med mig om vad som hade hänt och som suckade åt mig i telefonen när jag grät och som sa till mig lite förebrående två veckor efter att han gjort slut alltså karin, du måste släppa mig och som inte ville förstå hur ledsen han gjort mig och som la över alla sina problem på mig och tänkte att nu angår inte detta mig längre, när det assholet svarar på ett förslag om att kanske ta en promenad eller liknande och liksom sluta fred för att vi ska kunna umgås med våra gemensamma kompisar med orden:

nej. jag vill inte umgås med dig. hoppas du kan respektera detta.

måste komma ihåg att alltid fylla mitt liv med dans, hångel, öl, glass och snygga människor.

river upp såren. det känns tomt när jag inte saknar dig.

Saker jag har lovat mig:

- följa mina impulser.
- gå på fler dejter.
- våga vara ledsen.
- vårda vänskapsrelationer som är viktiga för mig.
- en dag slänga alla mina underkläder och köpa nytt.
- lära mig dansa lindyhop.
- gå upp och jamma på nefertiti
- lära mig att inte vara konflikträdd.
- bli av med min telefonskräck.

När du velar fram och tillbaka ska ifall du ska åka till den där staden där han krossade ditt hjärta något så fruktansvärt. När du kvällen innan tillslut bestämmer dig. När du inte vill att han ska få förstöra nöjet att få träffa dina kompisar.  När du till och med känner sig lite modig, lite vadfan, det här klarar jag. När du samma morgon man ska åka får veta att just den dagen du bestämt sen en månad tillbaka för att komma på besök så har han bestämt sig för att överraska alla och bara dyka upp. När du får ett sms och förvarnas att du kan råka stöta på honom. När insikten av detta får dig att börja gråta, och du gråter, hela jävla tågresan i 40 minuter trots att han åkte därifrån innan du hann komma, och ens kompis möter dig på stationen där han brukade möta dig men titta inte åt det hållet han brukade komma och du bara gråter och det regnar varför regnar det alltid och herrejävlar vad ensammast i världen du känner dig.

När du inser att sår är så sjukt lätta att rivas upp.

- jag vet inte, jag har någon spärr som gör att jag inte kan skriva lika enkelt längre.

- du kanske är för glad?