någon slags årssummering

minns inte så mycket från de här månaderna, eftersom det stod sjukt stilla i mitt liv. var ganska deppig över att vara arbetslös och gamla hjärnspöken som vägrade lämna. men jag kämpade mig igenom det på något sätt. började läsa sång på universitetet och gick hos psykolog och undrade vad fan jag skulle göra med mitt liv.

någon gång där i mars så vände det. sakta men säkert började jag inse att mitt liv var på rätt väg. jag tränade fyra gånger i veckan och kände mig gladare än någonsin. åkte till Simon sista helgen i mars och satt på hans trappa och tänkte nu, nu äntligen. nu är jag lycklig. på lördagsnatten brutaldumpar han mig och söndagsmorgonen ligger jag bakfull och gråter i hans säng medan han inte ens klarar att vara i samma rum som mig, och mitt hjärta är så sönder att jag tror jag ska dö.

vi träffas på geijer en vecka efter att han gjort slut. sitter på en bänk och jag pratar, han är tyst. så som det ska fortsätta i flera månader. han kommer aldrig vilja prata med mig om vad som hänt. jag gråter varje kväll men lyckas ändå till min förvåning hitta på saker, ta mig ur min säng. åker en vecka till stockholm där alla mina vänner tar hand om mig och jag visste inte att vänner kunde vara så bra. han och jag träffas på geijer igen, vi lyckas umgås lite, tillochmed jamma. men han vill fortfarande inte prata och jag förstår inte hur jag ska kunna gå vidare, det är alldeles för stort att ta in varför han helt plötsligt vill att jag ska bort ur hans liv.

är några dagar i örebro hos finaste anna. har den jobbigaste perioden hittills, för gråtattackerna vill aldrig ta slut. jag gråter tills det svartnar för ögonen, tills kroppen skakar och jag äter ingenting. när jag lugnat ner mig tar det bara några minuter innan nästa startar igen. i två veckor håller det på, jag vet inte vad som hände men till slut lyckas jag kontrollera dom.

åker till ransäterstämman. vandrar på vägar som jag och simon gått hand i hand, ser de platser där vi kysses, platser vi gick promenader till när vi lärde känna varandra på riktigt och sover i samma tält vi sov i ett år tidigare. gråter i en busshållplats medan det regnar, men på något sätt har jag det så himla vackert ändå. anordnar artyparty men kan inte se hur duktig jag är som faktiskt organiserat det hela. börjar jobba och tänker att nu, nu löser det sig.

disa hälsar på. älskade disa. disa som kommer med vin och cigaretter när jag ringt simon för första gången på två månader och han är sådär elak och kall mot mig, som åker med mig till skutberget där jag halsar ur flaskan och gråter och skriker. hon hjälper mig skriva det där brevet, där jag förklarar att jag tar bort honom ur mitt liv, att jag inte orkar vänta på att han ska orka. det känns bra. juli är liksom juni fylld av utekvällar och sån jävla stark vänskap, vänner som skriker rakt ut i luften tillsammans för att människor omkring oss fortsätter att göra oss så himla illa.

det handlar bara om jobb och väntan på att flytta till göteborg. åker till grekland i en vecka och efter det får jag äntligen packa ner mitt flickrum och tänker "nu ska jag fan aldrig mer hit igen."

flyttar in hos min moster i örgryte med katt och designer-möbler. bestämmer mig första veckan att söka folkhögskolor till nästa år. jag läser sångimprovisation och afrosångforum och för första gången i mitt liv slutar jag känna prestationsångest inför musiken. köper biljetter till massa konserter och vandrar runt i min nya stad. på min födelsedag väntar jag hela dagen på att simon ska säga grattis. det gör han inte och det gör mig sjukt ledsen.

åker till malmö och bor hos marie-christine en helg. på lördagskvällen ser jag simons namn på facebook och tror jag ska dö. följer med en kille som ger mig alla fysisk närhet jag behöver, men när jag går hem på söndagsmorgonen gråter jag hela vägen. marie-christine låter mig gråta, jag ligger i hennes säng och tittar rakt upp i taket. hon säger saker jag behöver höra, hon tar bort alla mina skuldkänslor jag har över att jag fortfarande är ledsen, hon får mig att förstå att allt jag känner är befogat. några veckor senare åker jag till arvika, för första gången sedan han gjorde slut. samma dag får jag veta att han ska överraska sina gamla skolkompisar. jag gråter hela tågresan, när sophie möter mig, hela helgen. oktober är också månaden då jag går på min allra första riktiga dejt.

flyttar in i min systers lägenhet, första gången som jag bor helt själv. åker till stockholm en helg och träffar fantastiska människor. går på två dejter till och spenderar mycket tid till att vandra runt i göteborg och försöka bli glad. humöret är så dalande, ena dagen skrattar jag högst av alla för att dagen efter ligga i min säng och inte orka ta mig upp.

hela månaden är nostalgi. jag tänker på simon, på vad vi gjorde, på vad han gjort. jag förstår inte, jag förstår inte varför jag fortfarande är ledsen. det har gått så himla lång tid att jag glömt, jag vet bara att det har allt med honom att göra. efter lite smskontakt (första gången på flera månader som han svarar) frågar jag om vi inte kan ses, ta en promenad. han svarar att han inte vill umgås med mig. jag blir arg, ledsen, förvirrad och besviken på samma gång, men inser äntligen varför jag är ledsen. för att killen jag var så himla kär i förvandlades till en person som struntade i hur illa han gör mig, som är egoistiskt och som inte klarar att vårda relationer. 21 december vänder allt och jag kan äntligen titta framåt och börja förstå varför jag inte ska vara tillsammans med honom.


2012 var som en enda stor berusning av bröstkorgsont, ångest, gråt och försök till att stå på benen. jag vill aldrig hamna där igen.

7 dagar kvar av det här pissåret. god jul mina 12 (!) bloglovin följare. (seriöst, vilka är ni?). jag har övat på att göra en vågig 20-tals lugg hela dagen och nu är det karl bertil och sen ska jag bara sitta och hoppas och tro på att mitt känsloliv bara kan gå uppåt.

ungefär så här som jag känner nu; när killen som gjorde slut med mig mitt i natten när jag var full och vi precis hade haft sex och som vägrade prata med mig om vad som hade hänt och som suckade åt mig i telefonen när jag grät och som sa till mig lite förebrående två veckor efter att han gjort slut alltså karin, du måste släppa mig och som inte ville förstå hur ledsen han gjort mig och som la över alla sina problem på mig och tänkte att nu angår inte detta mig längre, när det assholet svarar på ett förslag om att kanske ta en promenad eller liknande och liksom sluta fred för att vi ska kunna umgås med våra gemensamma kompisar med orden:

nej. jag vill inte umgås med dig. hoppas du kan respektera detta.

måste komma ihåg att alltid fylla mitt liv med dans, hångel, öl, glass och snygga människor.

river upp såren. det känns tomt när jag inte saknar dig.

Saker jag har lovat mig:

- följa mina impulser.
- gå på fler dejter.
- våga vara ledsen.
- vårda vänskapsrelationer som är viktiga för mig.
- en dag slänga alla mina underkläder och köpa nytt.
- lära mig dansa lindyhop.
- gå upp och jamma på nefertiti
- lära mig att inte vara konflikträdd.
- bli av med min telefonskräck.

När du velar fram och tillbaka ska ifall du ska åka till den där staden där han krossade ditt hjärta något så fruktansvärt. När du kvällen innan tillslut bestämmer dig. När du inte vill att han ska få förstöra nöjet att få träffa dina kompisar.  När du till och med känner sig lite modig, lite vadfan, det här klarar jag. När du samma morgon man ska åka får veta att just den dagen du bestämt sen en månad tillbaka för att komma på besök så har han bestämt sig för att överraska alla och bara dyka upp. När du får ett sms och förvarnas att du kan råka stöta på honom. När insikten av detta får dig att börja gråta, och du gråter, hela jävla tågresan i 40 minuter trots att han åkte därifrån innan du hann komma, och ens kompis möter dig på stationen där han brukade möta dig men titta inte åt det hållet han brukade komma och du bara gråter och det regnar varför regnar det alltid och herrejävlar vad ensammast i världen du känner dig.

När du inser att sår är så sjukt lätta att rivas upp.

- jag vet inte, jag har någon spärr som gör att jag inte kan skriva lika enkelt längre.

- du kanske är för glad?

lalallalalalalalalala

och så kom dagen då jag såg ditt namn och åskmoln la sig i mitt huvud och jag kunde för allt i världen inte förstå varför jag ett halvår senare skulle känna mig såhär, bara för att ditt fula namn dök upp. varför det skulle storma i min bröstkorg sådär plågsamt. jag vägrade låta minnet av dig förstöra kvällen och jag lyckades tillochmed träffa en kille som höll om mig hela natten. men när jag promenerade hemåt till min kompis så grät jag hela vägen, av ilska, ledsamhet och förtvivlan för jag förstod inget. så fort jag kom in genom dörren så frågade min kompis hur det var, skit sa jag och hon for upp för att krama mig och sen låg jag i hennes säng och grät och skrek och fattar fan INGENTING varför slängde han bort mig, varförvarförvarför känner jag mig som ett jävla skämt för honom? varför ska jag gråta såhär, är jag störd, jag är störd, gud vad löjlig jag är, förlåtförlåt men då samlade min kompis ihop alla mina tankar och bara sa: allt du känner är så himla befogat, för han har inte behandlat dina känslor med respekt och det var som om hon bara lyfte allt och jag fortsatte gråta och hon fortsatte berätta och sätta ord på allt och mina fötter som famlat i flera månader hittade fotfäste. jag var en trasa som hon vred ur de sista dropparna ur, det sista som hjälpte mig att förstå.

och så kom dagen då jag såg ditt namn, såg ett foto, tänkte på dig, på ett minne, någon nämnde dig i en anekdot. och visst flämtade hjärtat lite och visst upprepade min hjärna bilden av dig några gånger men jag föll inte, jag stod upp och jag fortsatte stå och jag vågar inte riktigt tro på det än men kanske att jag äntligen börjat sluta älska dig.

när släpper man taget?

lovar du att även om det slutar olyckligt, så kommer du aldrig låsa eller kasta ut mig? och om jag låser ute dig, slår du sönder fönstret då? hundra fönster lova? lovar.

(det blev så paradoxalt när du inte lät mig göra det du fick mig att lova.)

befinner mig i något mellanland, där tillvaron sakta stabiliseras och jag försöker ta hand om de sista såren. göteborg blev verkligen räddningen efter den här helvetessommaren. det är lustigt när man går runt så länge och tror att man aldrig ska bli glad igen, när man vaknar och tror att bröstkorgen ska spricka för det gör så ont för man har drömt att han kysste dig och ville ha dig tillbaka. sen en dag så skrattar man. man vaknar glad. och även om ledsamheten lurar och fortfarande ligger ganska nära så styr den inte längre. alla klyschor som folk påpekat i månader om att det blir bättre, tiden läker, du kommer över detta och allt annat som man sagt som jag viftat bort och hatat och inte trott på börjar få en sanning igen.

göteborg

cyklade hem i ösregn igår och en bil skvätte upp vatten på mig när jag väntade vid ett övergångsställe. trots det så kittlade det i magen när jag klassvåt låste upp dörren till min mosters hus. efter månader av sådan jävla ledsamhet och förvirring av att livet inte går som det ska så känner jag äntligen att jag faktiskt har hamnat på rätt plats vid rätt tidpunkt.

i brist på livslust, inspiration och allt annat skoj.

Nämn tre bra egenskaper hos dig själv:  skrattar alltid högst trots att folk stirrar, är bäst på att njuta av små ögonblick i livet och så är jag snell. *ler med ögonen*

Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv: kan bli dryg och otrevlig helt omotiverat, är dramatisk när jag är ledsen och ibland är jag världens besserwisser.

Vad är du rädd för?: att alltid vara olyckligt kär och ensam och att inte hamna på ett jobb jag trivs på och bara nöja mig med det.

Vad är du mest nöjd med hos dig själv?: att jag ofta vågar mig på saker jag tycker är läskigt

Det roligaste jobbet du haft/har: sommarjobb som skådespelare.

Har du körkort och egen bil?: sluta tjata

När skrattade du senast?: lördags. herregud vilken bra kväll jag hade.

Vad var du rädd för när du var liten?: att mamma skulle dö och att jag skulle växa ur min favoritklänning. 

Vad ville du bli som liten när du blev stor?: psalmskrivare. (true story)

Värsta smärtan du råkat ut för: trillade ner från en stol i sexan och slog i svanskotan på fotstödet. låg i fosterställning under bänken och trodde jag aldrig skulle kunna resa mig igen.

Någon du ser upp till: typ alla som kan sjunga

Vad finns alltid i din handväska: ipoden.

Har du varit utomlands någon gång?: jao.

Vilken plats var finast?: bali

Största stad/städer du varit i?: typ, new york?

Har du någonsin tagit eller provat droger?: ja. fast vet knappt om ett bloss på en joint räknas.

Rökt: skoja inte.

Snusat: yes.

Druckit: skoja inte del 2.

Har du piercing eller tatuering?: hål i öronen. tatueringen kommer i höst <3 i="i">

Finaste komplimang du fått: att jag hade ett vackert skal.

Storstad eller landet: storstad.

Vin eller öl: allt på samma gång.

Charter- eller skidsemester: charter. barnfamiljer och spexiga reseledare for the win.

Sverige eller utlandet: utlandet.

Sommar eller vinter: sommar.

Vår eller höst: vår.

Flyg eller tåg: tåg.

Bil eller buss: bil.

har jobbat trettiotvå timmar denna helg och sovit cirka sju, om en vecka ligger jag nog med resfeber och om en månad bosätter jag mig i göteborg för ett tag. mantrat är  framtidenframtidenframtiden, i höst blir allt bra och allt du tog i från mig har jag ersatt med något annat bättre, ilskan och tårarna över hur du helt plötsligt blev en idiot somjagplågsamtnogfortfarandeärkäri kommer bytas till skratt och eufori och jag kommer träffa människor som gör allt för att få mig glad och hellre skulle dö än att få mig gråta.

känslan efter gråten

jag skulle ljuga om jag sa att jag inte går in på din facebook varje dag, trots att jag inte längre kan se vad du gör om dagarna. att jag kan befinna mig på ett ställe och fantisera om att du går hand i hand med mig just där och då. när jag hittar en bra jazzgrupp på spotify undrar jag om du också hade gillat den, och tänker på hur stolt jag blivit om du gjorde det. ibland ser jag killar med gitarrfodral och påminns om din min när du blir sugen på att få spela. ibland hoppar hjärtat ett extra slag av ingen anledning, jag bara kom att tänka på dig.

men jag ljuger också om jag inte säger att jag saknar dig mindre och mindre och att det inte stör mig att jag inte vet vad du tänkte på idag. att jag hittar nya platser där du inte behöver vara. jag hittar musik som blir mina egna skatter. ibland ser jag killar jag skulle vilja kyssa. ibland inser jag att hjärtat inte ens nickade till trots att jag blev påmind om den där kvällen du sa att jag var vacker.

att äntligen våga säga hejdå.

igår bestämde jag mig för att frånochmednu ska jag vara huvudpersonen i mitt liv.

"man andas. 
man underhåller sig med annat och helt plötsligt har man överlevt en dag till."


och helt plötsligt har det gått månader.