när släpper man taget?

lovar du att även om det slutar olyckligt, så kommer du aldrig låsa eller kasta ut mig? och om jag låser ute dig, slår du sönder fönstret då? hundra fönster lova? lovar.

(det blev så paradoxalt när du inte lät mig göra det du fick mig att lova.)

befinner mig i något mellanland, där tillvaron sakta stabiliseras och jag försöker ta hand om de sista såren. göteborg blev verkligen räddningen efter den här helvetessommaren. det är lustigt när man går runt så länge och tror att man aldrig ska bli glad igen, när man vaknar och tror att bröstkorgen ska spricka för det gör så ont för man har drömt att han kysste dig och ville ha dig tillbaka. sen en dag så skrattar man. man vaknar glad. och även om ledsamheten lurar och fortfarande ligger ganska nära så styr den inte längre. alla klyschor som folk påpekat i månader om att det blir bättre, tiden läker, du kommer över detta och allt annat som man sagt som jag viftat bort och hatat och inte trott på börjar få en sanning igen.

göteborg

cyklade hem i ösregn igår och en bil skvätte upp vatten på mig när jag väntade vid ett övergångsställe. trots det så kittlade det i magen när jag klassvåt låste upp dörren till min mosters hus. efter månader av sådan jävla ledsamhet och förvirring av att livet inte går som det ska så känner jag äntligen att jag faktiskt har hamnat på rätt plats vid rätt tidpunkt.

i brist på livslust, inspiration och allt annat skoj.

Nämn tre bra egenskaper hos dig själv:  skrattar alltid högst trots att folk stirrar, är bäst på att njuta av små ögonblick i livet och så är jag snell. *ler med ögonen*

Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv: kan bli dryg och otrevlig helt omotiverat, är dramatisk när jag är ledsen och ibland är jag världens besserwisser.

Vad är du rädd för?: att alltid vara olyckligt kär och ensam och att inte hamna på ett jobb jag trivs på och bara nöja mig med det.

Vad är du mest nöjd med hos dig själv?: att jag ofta vågar mig på saker jag tycker är läskigt

Det roligaste jobbet du haft/har: sommarjobb som skådespelare.

Har du körkort och egen bil?: sluta tjata

När skrattade du senast?: lördags. herregud vilken bra kväll jag hade.

Vad var du rädd för när du var liten?: att mamma skulle dö och att jag skulle växa ur min favoritklänning. 

Vad ville du bli som liten när du blev stor?: psalmskrivare. (true story)

Värsta smärtan du råkat ut för: trillade ner från en stol i sexan och slog i svanskotan på fotstödet. låg i fosterställning under bänken och trodde jag aldrig skulle kunna resa mig igen.

Någon du ser upp till: typ alla som kan sjunga

Vad finns alltid i din handväska: ipoden.

Har du varit utomlands någon gång?: jao.

Vilken plats var finast?: bali

Största stad/städer du varit i?: typ, new york?

Har du någonsin tagit eller provat droger?: ja. fast vet knappt om ett bloss på en joint räknas.

Rökt: skoja inte.

Snusat: yes.

Druckit: skoja inte del 2.

Har du piercing eller tatuering?: hål i öronen. tatueringen kommer i höst <3 i="i">

Finaste komplimang du fått: att jag hade ett vackert skal.

Storstad eller landet: storstad.

Vin eller öl: allt på samma gång.

Charter- eller skidsemester: charter. barnfamiljer och spexiga reseledare for the win.

Sverige eller utlandet: utlandet.

Sommar eller vinter: sommar.

Vår eller höst: vår.

Flyg eller tåg: tåg.

Bil eller buss: bil.

har jobbat trettiotvå timmar denna helg och sovit cirka sju, om en vecka ligger jag nog med resfeber och om en månad bosätter jag mig i göteborg för ett tag. mantrat är  framtidenframtidenframtiden, i höst blir allt bra och allt du tog i från mig har jag ersatt med något annat bättre, ilskan och tårarna över hur du helt plötsligt blev en idiot somjagplågsamtnogfortfarandeärkäri kommer bytas till skratt och eufori och jag kommer träffa människor som gör allt för att få mig glad och hellre skulle dö än att få mig gråta.

känslan efter gråten

jag skulle ljuga om jag sa att jag inte går in på din facebook varje dag, trots att jag inte längre kan se vad du gör om dagarna. att jag kan befinna mig på ett ställe och fantisera om att du går hand i hand med mig just där och då. när jag hittar en bra jazzgrupp på spotify undrar jag om du också hade gillat den, och tänker på hur stolt jag blivit om du gjorde det. ibland ser jag killar med gitarrfodral och påminns om din min när du blir sugen på att få spela. ibland hoppar hjärtat ett extra slag av ingen anledning, jag bara kom att tänka på dig.

men jag ljuger också om jag inte säger att jag saknar dig mindre och mindre och att det inte stör mig att jag inte vet vad du tänkte på idag. att jag hittar nya platser där du inte behöver vara. jag hittar musik som blir mina egna skatter. ibland ser jag killar jag skulle vilja kyssa. ibland inser jag att hjärtat inte ens nickade till trots att jag blev påmind om den där kvällen du sa att jag var vacker.

att äntligen våga säga hejdå.

igår bestämde jag mig för att frånochmednu ska jag vara huvudpersonen i mitt liv.

"man andas. 
man underhåller sig med annat och helt plötsligt har man överlevt en dag till."


och helt plötsligt har det gått månader.

favoritfilmen alla gånger.

birk borkason

fyller dagarna med jobb, alkohol, häng, cigaretter, alldeles för mycket cigaretter (du får räkningen om jag får lungcancer, för rökandet beror på dig), fikastunder och förtränging av verkligheten. men idag stannade jag upp en sekund och insåg hur mycket ändå som blivit bättre. trots stunder av fanfanfan, hjärtknip, gången förra veckan då jag grät så det nästan svartnade och små korta det går inte, vi måste faktiskt bli tillsammans igen, jag vill inte vara olyckligt kär så är stunderna då jag skrattar ännu fler.

är så ivrig att må bättre att jag glömmer bort att känna efter ifall jag gör det.

ska bara ta mig över de sista trösklarna.

just nu

allt påminner. precis allt.
det blev sommar och vi blev nyförälskade.
och jag går och minns men säger inget och jag försöker ta det som det är, rid ut det nu karin men på kvällen när jag stänger dörren bakom mig, så tar det som legat och tryckt hela dagen i bröstet och letar sig uppåt, pressas ut och alla små vinster, alla små framsteg, alla små jag tror fan jag kommer vinna detta byts ut till fanfanfan tar det aldrig slut? och salt, alltid salt.
alla ser elefanten i rummet, men jag är den enda som kan prata om den men mina ord är slut för jag har beskrivit den där elefanten så jävla många gånger nu, jag har försökt jaga bort den men den lyssnar inte.

jag är ledsen
varför?
därför

"det går över"

lever i ett förbannat ingenmansland där allt smakar salt och ser likadant ut. där gamla nöjen förvandlats till ångestframkallande mount everest. jag hör om folk som lever mer än någonsin efter deras uppbrott och jag undrar när det börjar för mig. när jag inte längre går framåtlutad för att orka bära upp, när jag också njuter av sommarvärmen, när hemmakvällen en lördag beror på att jag ville det och inte för att jag inte hade något annat val. när min säng återfår huvuduppgiften att vara där jag sover på natten och inte där jag gråter ner mina lakan. och varje natt drömmer jag om det jag hade planerat i sommar, varje natt blir jag lycklig för du tar mig tillbaka, du vill försöka igen. och varje morgon en förvirrad stund för verkligheten består endast av gammal disk och gråtpapper. 

två månader, och jag kan nästan räkna på en hand hur många gånger jag skrattat ärligt.

Utkast: 18 maj "saliga är ni som gråter, ni ska få skratta"

igår grät jag ingenting. det är första gången på nästan två månader, första gången sen den där natten då min värld slutade andas för ett tag. det gör mig lite förvirrad. som hösten för snart två år sedan när jag insåg att jag inte grät längre om nätterna, jag som alltid grät och insikten fick mig nästan att känna mig ensam. herregud, jag vet ju knappt vem jag är om jag inte är ledsen.

skulden när någon annan ber om hjälp och man känner att ledsen, men det är kaos här borta med.

jag vet att du just nu sitter vid din dator och lyssnar på spotify, jag vet exakt vad du lyssnar på för det står där framför mig. jag undrar vad du tänker, om du tjuvkikar på min facebook, kanske bläddrar igenom bilder, kanske tillochmed saknar lite. men jag tror det mest är önsketänkande. våran relation och kärlek är inte ömsesidig längre, den pulserar endast i mig och vill ut men jag måste påminna den gång på gång att det inte finns mer, glömglömglöm men jag vet inte hur det ska gå till eftersom dina fingeravtryck finns på hela min kropp och trycker på alla tankar. fan, tiden. gå snabbare.

jag ligger i sängen i den lägenheten som blir min till hösten, där människor jag gillar alltid ska vara välkomna. här hade jag tänkt skratta och gråta och grubbla för varje hörn kommer vara mitt att göra som jag vill med.

men det saknas något, det saknas någon för det är en människokropp som jag omsorgsfullt hade placerat i soffan, i köket, vid fönstret, i fotöljen och som jag hade trängt ihop mig med i sängen trots att det inte hade behövts för sängen är nästan 1,40 men 1,40 är alldeles för långt ifrån varandra. och jag slår armarna om mig själv när jag inser hur jävla ensam den här jävla lägenheten kommer kännas, hur jävla ensam den känns just nu och hur jävla ensam JAG känner mig just nu, hur fan kan en enda jävla människas avsaknad få en att känna sig såhär?

plötsligt möter jag spruckna förhållanden överallt. 

miljoner miljarders människors erfarenheter av 

brustna och trasiga hjärtan 

men det ska ändå vara så jävla svårt att hitta något snabbt botemedel.