känslan efter gråten

jag skulle ljuga om jag sa att jag inte går in på din facebook varje dag, trots att jag inte längre kan se vad du gör om dagarna. att jag kan befinna mig på ett ställe och fantisera om att du går hand i hand med mig just där och då. när jag hittar en bra jazzgrupp på spotify undrar jag om du också hade gillat den, och tänker på hur stolt jag blivit om du gjorde det. ibland ser jag killar med gitarrfodral och påminns om din min när du blir sugen på att få spela. ibland hoppar hjärtat ett extra slag av ingen anledning, jag bara kom att tänka på dig.

men jag ljuger också om jag inte säger att jag saknar dig mindre och mindre och att det inte stör mig att jag inte vet vad du tänkte på idag. att jag hittar nya platser där du inte behöver vara. jag hittar musik som blir mina egna skatter. ibland ser jag killar jag skulle vilja kyssa. ibland inser jag att hjärtat inte ens nickade till trots att jag blev påmind om den där kvällen du sa att jag var vacker.

att äntligen våga säga hejdå.

igår bestämde jag mig för att frånochmednu ska jag vara huvudpersonen i mitt liv.

"man andas. 
man underhåller sig med annat och helt plötsligt har man överlevt en dag till."


och helt plötsligt har det gått månader.

favoritfilmen alla gånger.

birk borkason

fyller dagarna med jobb, alkohol, häng, cigaretter, alldeles för mycket cigaretter (du får räkningen om jag får lungcancer, för rökandet beror på dig), fikastunder och förtränging av verkligheten. men idag stannade jag upp en sekund och insåg hur mycket ändå som blivit bättre. trots stunder av fanfanfan, hjärtknip, gången förra veckan då jag grät så det nästan svartnade och små korta det går inte, vi måste faktiskt bli tillsammans igen, jag vill inte vara olyckligt kär så är stunderna då jag skrattar ännu fler.

är så ivrig att må bättre att jag glömmer bort att känna efter ifall jag gör det.

ska bara ta mig över de sista trösklarna.

just nu

allt påminner. precis allt.
det blev sommar och vi blev nyförälskade.
och jag går och minns men säger inget och jag försöker ta det som det är, rid ut det nu karin men på kvällen när jag stänger dörren bakom mig, så tar det som legat och tryckt hela dagen i bröstet och letar sig uppåt, pressas ut och alla små vinster, alla små framsteg, alla små jag tror fan jag kommer vinna detta byts ut till fanfanfan tar det aldrig slut? och salt, alltid salt.
alla ser elefanten i rummet, men jag är den enda som kan prata om den men mina ord är slut för jag har beskrivit den där elefanten så jävla många gånger nu, jag har försökt jaga bort den men den lyssnar inte.

jag är ledsen
varför?
därför

"det går över"

lever i ett förbannat ingenmansland där allt smakar salt och ser likadant ut. där gamla nöjen förvandlats till ångestframkallande mount everest. jag hör om folk som lever mer än någonsin efter deras uppbrott och jag undrar när det börjar för mig. när jag inte längre går framåtlutad för att orka bära upp, när jag också njuter av sommarvärmen, när hemmakvällen en lördag beror på att jag ville det och inte för att jag inte hade något annat val. när min säng återfår huvuduppgiften att vara där jag sover på natten och inte där jag gråter ner mina lakan. och varje natt drömmer jag om det jag hade planerat i sommar, varje natt blir jag lycklig för du tar mig tillbaka, du vill försöka igen. och varje morgon en förvirrad stund för verkligheten består endast av gammal disk och gråtpapper. 

två månader, och jag kan nästan räkna på en hand hur många gånger jag skrattat ärligt.

Utkast: 18 maj "saliga är ni som gråter, ni ska få skratta"

igår grät jag ingenting. det är första gången på nästan två månader, första gången sen den där natten då min värld slutade andas för ett tag. det gör mig lite förvirrad. som hösten för snart två år sedan när jag insåg att jag inte grät längre om nätterna, jag som alltid grät och insikten fick mig nästan att känna mig ensam. herregud, jag vet ju knappt vem jag är om jag inte är ledsen.

skulden när någon annan ber om hjälp och man känner att ledsen, men det är kaos här borta med.

jag vet att du just nu sitter vid din dator och lyssnar på spotify, jag vet exakt vad du lyssnar på för det står där framför mig. jag undrar vad du tänker, om du tjuvkikar på min facebook, kanske bläddrar igenom bilder, kanske tillochmed saknar lite. men jag tror det mest är önsketänkande. våran relation och kärlek är inte ömsesidig längre, den pulserar endast i mig och vill ut men jag måste påminna den gång på gång att det inte finns mer, glömglömglöm men jag vet inte hur det ska gå till eftersom dina fingeravtryck finns på hela min kropp och trycker på alla tankar. fan, tiden. gå snabbare.

jag ligger i sängen i den lägenheten som blir min till hösten, där människor jag gillar alltid ska vara välkomna. här hade jag tänkt skratta och gråta och grubbla för varje hörn kommer vara mitt att göra som jag vill med.

men det saknas något, det saknas någon för det är en människokropp som jag omsorgsfullt hade placerat i soffan, i köket, vid fönstret, i fotöljen och som jag hade trängt ihop mig med i sängen trots att det inte hade behövts för sängen är nästan 1,40 men 1,40 är alldeles för långt ifrån varandra. och jag slår armarna om mig själv när jag inser hur jävla ensam den här jävla lägenheten kommer kännas, hur jävla ensam den känns just nu och hur jävla ensam JAG känner mig just nu, hur fan kan en enda jävla människas avsaknad få en att känna sig såhär?

plötsligt möter jag spruckna förhållanden överallt. 

miljoner miljarders människors erfarenheter av 

brustna och trasiga hjärtan 

men det ska ändå vara så jävla svårt att hitta något snabbt botemedel.

för var dag blir det bättre men än blir det aldrig bra.

den här jävla paniken och ångesten när man förlorar någon och ord räcker inte till för att lösa upp det för ord kan inte vinna tillbaka, ord förändrar inte det som har hänt för ord är så små, ord är inte magiska, bara en viss del, sedan tar tiden vid och det är det jävligaste, för man vet inte hur lång tid man behöver och så får man gå runt i likgiltigheten i obestämd framtid och bara rycka åt axlarna åt allting.

att sitta och titta på regnet med tungt hjärta och behöva lyssna på detta:

"älskling"
"ja"
"jag älskar dig"
"jag älskar dig med"
"jag vill vara med dig hela livet"
"det borde du"
"hur menar du?"
"du borde va med mig hela livet"

och någon i bakgrunden spelar snälla bli min med Veronica Maggio.

skjut mig.

vissa tankar lägger sig som tegelstenar i bröstkorgen.

fjärilar i magen av tanken på två nervösa människor i samma 70-säng, för exakt ett år sedan. en dålig film på min dator. vi väntar tills datorn har släckts ner av sig själv innan vi vågar säga något. fjärilar vid tanke på den första kyssen, hur du inte kunde sluta skaka. hur få timmar vi sov eftersom vi inte kunde sluta vara med varandra och jag kände mig som 14 år gammal. trötta ögon vid frukosten och vi hade påbörjat det som alla andra anat skulle ske.

fjärilar som lika snabbt som de uppstår förvandlas till en klump i magen.

kanske bland det mest personligaste jag någonsin skrivit.

alla säger till mig att det kommer gå över, du är så jävla stark, det kommer bli bra. och jag säger jo, javisst, men det gnager någonstans för jag vet av erfarenhet att det kommer mer. trots att ledsenheten bleknar så kommer det där andra, det jag måste bygga upp varje gång någon gör mig ledsen. 

du kommer hitta någon annan som passar dig bättre men varför i jävla helvete kan inte någon som jag älskar, som jag avgudar, som gjorde mig lyckligast i världen få vara den som passar mig bättre? vad fan var det för mening med att bli kär om jag ändå skulle hitta någon bättre?

hur många gånger orkar kroppen gråta sig tom egentligen? när säger den 

stopp, jag orkar inte mer, jag behöver vila. 

jag behöver vila. jag orkar inte bära upp det här, 

jag orkar inte ligga utmattad efter en gråt-attack för att inse att det snart är på väg en till. 

för en natt sedan trodde jag verkligen att 

jag dör, nu dör jag, hejdå, 

för det gjorde så ont i varje del av kroppen och jag ville bara skrika men vågade inte för alla sov. 

och jag läser andra olyckliga kärlekshistorier, googlar på hjärtesorg, försöker hitta pepp och tröst men ingen är som mig, hjärtesorg är den vanligaste sorgen men alla är ändå olika. och det ger mig dåligt samvete för vem är jag att tycka synd om mig själv när alla andra också är ledsna?